Jesus Kristus! Detta är tufft!

Jo, M fick diagnosen att hennes tumör var stor och möjligen elakartad. Det var precis så. Tumören var 8,5cm lång och snabbväxande.
Allt som hänt sedan dess har varit mest negativt och lite positivt. Jag återkommer med mer information.

När allting förändras på en sekund.

Jag har varit väldigt dålig på att skriva i bloggen, har ingen orsak alls, det har bara inte blivit av. Inte för att våren inte varit händelserik, för det har den varit, kanske mer för att orken inte funnits. Nu är det mitten av juni och hela livet har förändrats.
Min finaste vän M, som jag jobbar med, men främst delar scrapbookingen med, som har kunnits för mig under hela min utmattningsdepression, lyssnat och stöttat och visat mig att jag är värd massor, har haft problem med sin mage i hela sitt liv. De senaste månaderna har hon varit förstoppad, mer och mer ju längre tiden gått. Då hon haft sådana problem förut och haft hjälp av en speciell medicin som Socialstyrelsen måste godkänna, har tiden gått och hennes mage blivit mer och mer svullen. I måndags fick hon reda på att hon skulle få medicinen två dagar senare, men den hann inte börja verka innan hon hade ett möte med sin läkare som då fick andra aningar och såg till att hon blev inlagd på SöS. Där fick hon reda på att hon har en stor tumör vid ena äggledaren och att buken och lungorna var vätskefyllda. Jag fick reda på detta i fredags eftermiddag/kväll och försöker sedan dess hantera vetskapen. I går satt jag och höll hennes hand i fem timmar, jag har varit där några timmar idag också. Det är skönt att sitta hos henne, och visa stöd, hopp och kärlek. Hon är viktig för oss och hon måste kämpa!
För mig väcker det här en gammal, alltid pågående sorg. För 11 år sedan förlorade min äldsta och bästa vän kriget mot cancern. P och jag är/var barndomsvänner, våra föräldrar umgicks från det att jag var 2 och P 1. Vi har firat högtider ihop och delat allt. Vi skulle vara varandras brudtärnor och avsluta våra dagar på en veranda, med samma filt över benen tittandes ut över en gräsmatta där våra barnbarnsbarn lekte. Det blev inte så. Hon dog två veckor efter sin 30-årsdag och jag föll handlöst ner i en djup sorg som tog lång tid att komma igenom. Sorgen finns kvar, jag tänker på henne varje dag, men det gör inte lika ont längre. Jag klarade av att gifta mig, men en annan tärna och henne som en vakande ängel, jag har fått två fina flickor som det är konstigt att hon aldrig fått träffa och jag har gått vidare i mitt liv, med henne som ett vackert minne jag vårdar väldigt ömt. Jag är glad och tacksam över att jag fick vara hennes vän så länge, att jag fick dela hennes glädje och fartfyllda liv och att jag hann tala om för henne hur mycket hon betydde för mig. Jag tycker fortfarande att det är fel att hon inte finns, att sjukdomen är förjävlig och att jag hellre hade haft en annan erferenhet med mig, men det är ju som det är.
Nu intalar jag mig att man inte kan förlora två bästa vänner i den här sjukdomen, att M är starkare och att detta inte är lika elakartat som det P hade. Det får det inte vara, detta måste gå bra!
Var rädda om er och tala om för era värdefulla hur mycket de betyder för er!

Försäkringskassan...

När man mår dåligt ska man helas, det är nog alla överens om, men om man mår jättedåligt och faktiskt kämpar varje dag så ska man helst jobba mer än annars! I min värld är man olika duktig på olika saker, de som har utbildat sig inom olika ämnen kan naturligtvis mer än de som inte lärt sig samma saker. Jag är träslöjdslärare, alltså kan jag mer om trä än andra lärare, och jag kan mer om skolvärlden än de som inte jobbar i skolans värld. Jag kan inte köra tunnelbana, buss eller flygplan, jag kan inte klippa hår så det blir så snyggt, jag hittar inte på biblioteket, jag skulle inte vilja sitta på kontor med massa siffror och papper och jag är inte chef, politiker, läkare, pilot osv. På försäkringskassan verkar man stå över alla andra yrken, eftersom de kan bestämma över dem. Jag tror att min läkare och psykolog är mer insatta i min situation och kan bedöma hur mycket/lite jag orkar med, men det tycker inte försäkringskassan! Att vi gjorde en "plan" i höstas som jag lyckats följa hittills, är viktigare än att jag fortsätter må bra. Jag behöver alltså förlänga vår "plan" så jag inte brakar ihop igen, vilket läkaren och psykologen håller med om, men försäkringskassan vet bättre och vill inte godkänna detta!
Fy f*****n!!!

Att studera...

För att vara lärare sedan 20 år tillbaka är jag verkligen dålig på att göra mina läxor! Det är så segt och trögt att sätta igång att hälften vore nog! Jag gillar inte att läsa all kurslitteratur, har så svårt att fokusera på det jag läser, och uppgifter skjuter jag alltid fram så länge jag kan. Det är verkligen helt bedrövligt! Vad visar det för mina tjejer? De vet förstås inte om mina läxor, men jag hoppas att latheten inte går i arv.
Vi var ute och gick i solskenet, vi tjejer, det var kallt, men skönt att få frisk luft. Vi har varit lite baktrötta idag, våra grannar var här i går, med alla 4 barn! I fredags var finaste grannen J här och drack vin. Det har varit en skön helg, längtar redan efter nästa! Nu är T hos grannarna, M är på simskola, så jag ska fixa klart mina alla ♥:ns dag-presenter till dem nu när jag är ensam hemma! Pyssel i stället för läxor, hmmm!

Maken fyller 40!

I dag fyller min älskling 40, vilket vi har firat lite lagom. Mina föräldrar och min bror med barn kom hit, och grannarna kom över en kortis när de kom hem från Branäs. Vi bjöd på pizzabullar, det var gott, och så glasstårta på det. I present fick han av mig och tjejerna en whiskykaraff och 6 små glas samt flera olika sorters whisky att prova. Jag hade pysslat ihop en liten bok han kan skriva ner sina omdömen i. Av min släkt fick han presentkort på HiFi-klubben.
Det var lite drama här i går kväll, precis när vi skulle äta middag. N stod och gjorde sallad, och lyckades skära sig så illa att han fick åka in och sy ihop fingret. Det var läskigt, och vi blev svimfärdiga både han och jag. Vi ringde lite olika folk för att be dem passa tjejerna, men ingen var hemma. Som tur var slutade det att blöda, och när vi pratat med akuten närmast hade N hämtat sig och kunde köra själv. Två timmar senare var han hemma igen med stort bandage på fingret.

Samlargenen...

Jag älskar att samla på saker, mängder av olika saker, jag har fruktansvärt svårt att göra mig av med saker! Min man är mer pedantiskt lagt och slänger hellre än sparar, så det blir lite "små-krockar" här hemma ibland... Han har i stort sett alla sina musikrelaterade saker snyggt och prydligt i sitt rock´n´roll-rum, jag har mina saker utspridda i resten av huset, förutom i tjejernas rum och den lilla gästtoan. Tjejerna har ärvt min gen, och deras saker får maken utbrott av några gånger i veckan! Det är lite synd om honom...

Jag har varit så här i hela mitt liv, vill spara det mesta, man vet aldrig när man kan behöva det igen! Om jag skulle ta och försöka berätta lite om mitt samlande och börjar på vinden, där står en massa lådor med böcker, bl a mina flickböcker som jag tror/hoppas tjejerna vill läsa senare, massa klädlådor, både mina egna och barnens. Alla mina kläder som är där har jag speciella minnen till, eller tror att tjejerna kan vilja ha någon dag, likaså deras finaste bebiskläder, som de kanske vill klä sina barn i om de får några. Jag var jätteglad att min mamma sparat mina bebiskläder, har varit överlycklig när jag kunnat klä mina flickor i dem! Det står dessutom lådor med gammalt porslin, glas och annat jag ärvt, svårt att göra mig av med. Möbler, man vet aldrig om man behöver dem? Brev och vykort, för dem kan man inte göra sig av med!

SKOR! Eftersom jag har så små fötter är det lite svårt att hitta skor som passar, alltså vill jag inte slänga dem jag har som inte är sönder. Jag har sålt och skänkt bort skor tidigare, och det kommer alltid tillfällen då jag önskar tillbaka gamla skor...

I garaget står en fruktansvärd mängd lådor vi inte packat upp, möbler, bildäck, böcker, blomkrukor... som vi ska ta rätt på innan vi kan renovera garaget till min skaparverkstad någon gång i framtiden.

Okej, då tar vi oss in i själva bostadsytan...
I badrummet har jag två skåp med hårgrejer, fön, parfymer, krämer, smink, jag vet nog inte riktigt vad som finns där, men maken har inget av sitt där, det finns i lilla toan.

I sovrummet har han en byrå, jag har två. Den stora bokhyllan har jag belamrat med böcker, tidningar och urklipp som jag berättat om tidigare, de som ska in i pärmar...

I vår klädkammare, walk in closet, har maken en halv stång för skjortor, byxor och kostymer, och så har han sina tjockare tröjor på de översta hyllorna, enbart för att jag inte når dit. Jag har en 150 cm stång med klänningar, en vanlig för byxor och kjolar, en halv för blusar och en vägg full av hyllor för tröjor. Där det finns lite utrymme kvar har jag klämt in massa väskor, för de är roligt att ha!

I köket har jag massor av ärvt porslin, tillsammans med det vi skaffat tillsammans. Jag har rätt mycket kokböcker, men de flesta är på vinden fortfarande.

I vardagsrummet har jag en skaparhörna innan skaparverkstaden blir klar, och det var väl det jag tänkte berätta om i detta inlägg, men det blev visst lite mer!
Det jag inte kan få nog av i mitt papperspysslande är dies! Dies är en liten plåtbit formad i olika former, bokstäver eller symboler som man kan stansa ut i papper. Jag har massor! Massor av alfabet, massor av figurer, och det kommer hela tiden nya jag vill ha! Eller så hittar jag gamla jag inte har, det är helt omöjligt att stå emot!

Nu har jag gjort mig en ny bekantskap via Tradera, och hon har kontakter i USA, scrapbookingens vagga, och jag har blivit erbjuden mängder av godsaker till fantastiska priser! I´m in heaven! I dag har jag beställt alldeles ljuvliga dies och ett urgammalt alfabet med skuggor, för alldeles otroliga priser, i varje fall en och en... Tyvärr är det ju så att man måste lägga ihop alla mindre summor, och då blir det en hel del. Det är bara att ta ett djupt andetag och glömma så fort pengarna försvunnit från kontot! Dessutom måste jag se till att pyssla mer, så jag verkligen använder alla mina fantastiska saker, och inte bara går och klappar på dem!

Nu när jag tänker efter har jag faktiskt saker i tjejernas rum... i lilla T´s rum står en massa lådor med fotorafier högt upp i ett skåp och i M´s garderober har jag tryckt in saker på de översta hyllorna... Lite pinsamt att inte ens deras rum var fria från mina saker... Jag måste verligen lära mig att organisera mera!!!

Att få beröm...

I dag satt jag vid datorn innan jag skulle hem då min rektor kom förbi. Hon undrade om jag sett mailet hon skickat om elevenkäten som alla elever i skolan fyllt i. Det hade jag inte, och hon uppmanade mig att göra det på en gång. När jag öppnade det och läste innehållet blev jag alldeles varm, på vår skola är det tre ämnen som alltid ligger högst i topp och det är hemkunskap, idrott och träslöjd:-)!!! Nästan alla mina elever hade ritat en glad mun vid mitt ämne, två barn hade gjort en rak mun och ett hade gjort en ledsen mun. Rektorn hade skrivit ut mitt namn, och de två lärarna som har hemkunskap och idrott, och verkligen givit oss beröm! Jag har nästan alltid haft en trygghet i att jag är en bra lärare, speciellt de senaste sex åren, som jag jobbat som träslöjdslärare. Jag har i perioder varit trött på att jobba i skolvärlden, det är rätt slitet, inte så bra betalt och det läggs på lärare mer och mer att göra, som inte alltid handlar om undervisning. Det är ju mötet med elever som är roligt, att försöka förmedla min kunskap och glädje för mitt ämne, och se det lyckas är fantastiskt, men rastvaktandet, att stressa mellan lektioner och möten, att inte hinna förbereda ordentligt, sköta om verktyg, att agera polis, kurator, mamma, kompis osv kan jag vara utan.
Jag vet att mitt ämne är högt uppskattat av eleverna, jag får så mycket glädje hela dagarna direkt från barnen, deras klasslärare säger ofta att de får höra hur roligt det är med träslöjd men att få beröm från chefen smäller rätt högt ändå! Det är inte så ofta det händer, jag får väldigt sällan besök av andra vuxna i min sal, så det känns som ett varmt erkännande att bli så positivt omskriven inför alla mina kolleger! Det är roligt att få beröm och det ska jag försöka förmedla vidare till mina elever, jag ska ge dem ännu mer glädje och beröm, för det är de värda!!!