Jag har varit väldigt dålig på att skriva i bloggen, har ingen orsak alls, det har bara inte blivit av. Inte för att våren inte varit händelserik, för det har den varit, kanske mer för att orken inte funnits. Nu är det mitten av juni och hela livet har förändrats.
Min finaste vän M, som jag jobbar med, men främst delar scrapbookingen med, som har kunnits för mig under hela min utmattningsdepression, lyssnat och stöttat och visat mig att jag är värd massor, har haft problem med sin mage i hela sitt liv. De senaste månaderna har hon varit förstoppad, mer och mer ju längre tiden gått. Då hon haft sådana problem förut och haft hjälp av en speciell medicin som Socialstyrelsen måste godkänna, har tiden gått och hennes mage blivit mer och mer svullen. I måndags fick hon reda på att hon skulle få medicinen två dagar senare, men den hann inte börja verka innan hon hade ett möte med sin läkare som då fick andra aningar och såg till att hon blev inlagd på SöS. Där fick hon reda på att hon har en stor tumör vid ena äggledaren och att buken och lungorna var vätskefyllda. Jag fick reda på detta i fredags eftermiddag/kväll och försöker sedan dess hantera vetskapen. I går satt jag och höll hennes hand i fem timmar, jag har varit där några timmar idag också. Det är skönt att sitta hos henne, och visa stöd, hopp och kärlek. Hon är viktig för oss och hon måste kämpa!
För mig väcker det här en gammal, alltid pågående sorg. För 11 år sedan förlorade min äldsta och bästa vän kriget mot cancern. P och jag är/var barndomsvänner, våra föräldrar umgicks från det att jag var 2 och P 1. Vi har firat högtider ihop och delat allt. Vi skulle vara varandras brudtärnor och avsluta våra dagar på en veranda, med samma filt över benen tittandes ut över en gräsmatta där våra barnbarnsbarn lekte. Det blev inte så. Hon dog två veckor efter sin 30-årsdag och jag föll handlöst ner i en djup sorg som tog lång tid att komma igenom. Sorgen finns kvar, jag tänker på henne varje dag, men det gör inte lika ont längre. Jag klarade av att gifta mig, men en annan tärna och henne som en vakande ängel, jag har fått två fina flickor som det är konstigt att hon aldrig fått träffa och jag har gått vidare i mitt liv, med henne som ett vackert minne jag vårdar väldigt ömt. Jag är glad och tacksam över att jag fick vara hennes vän så länge, att jag fick dela hennes glädje och fartfyllda liv och att jag hann tala om för henne hur mycket hon betydde för mig. Jag tycker fortfarande att det är fel att hon inte finns, att sjukdomen är förjävlig och att jag hellre hade haft en annan erferenhet med mig, men det är ju som det är.
Nu intalar jag mig att man inte kan förlora två bästa vänner i den här sjukdomen, att M är starkare och att detta inte är lika elakartat som det P hade. Det får det inte vara, detta måste gå bra!
Var rädda om er och tala om för era värdefulla hur mycket de betyder för er!
